Kvinnor - skärpning!

Jag satt igår kväll och tittade på Lipstick Jungle – ett tjejprogram av författaren till Sex and the City. Det utspelas i New York, tre väninnor i 35-40 års åldern, har fantastiska jobb och så klart supertrassliga kärleksliv. En av kvinnorna verkar dock till skillnad från de andra ha en superförstående man som inte bara är snygg utan även driftig och stöttande. De har ett jättepassionerat förhållande, nästan så att man undrar om det verkligen kan vara så? Den andra kvinnan är otrogen mot sin man med en 25 årig älskare, för att hon i sin tur törstar efter passion och kärlek. Den tredje dejtar en superbiljonär som verkar ganska stel. Dock ska man inte glömma att han bad henne flytta in tillfälligt och då renoverade hela sin jättestora lägenhet, byggde henne en gigantisk klädkammare som han fyllde med helt nya kläder och skor, som såklart passar henne perfekt!

Allvarligt talat.
Det känns lite väl ironiskt. Vad tar författaren oss kvinnor för? Klarar vi oss inte själva? Är det så vi vill ha det? Massor med kläder och skor, en gigantisk garderob, en man som är stenrik men i övrigt ganska tråkigt?

Varför görs inga smarta kvinnoprogram? Klart att jag också uppskattar att drömma mig bort in till den här världen ibland, och det är inte fel att vilja känna sig snygg och vara intresserad av mode. Det är inte det jag menar, men är det verkligen nödvändigt med ytterligare ett sådant här program, där huvudrollsinnehavarna har supertrassliga liv, men trots det en underliggande fokus på mode och skönhet.

Det hade ju varit intressant att se hur de kom till de jättehöga posterna som de har, vad de verkligen prioriterar i livet och kanske försöka vara en inspiration till oss vanliga människor som fastnat. Är våra liv verkligen så tråkiga att det är den här materialismen och pengabehovet som är vår dröm? Gillar vi att titta på snygga kvinnor med bra jobb, men med supertrassliga kärleksliv för att erkänna för oss själva att vi har det ganska bra, med vår man som trots allt köper en bukett blommor en gång om året och tryggheten som vi har? Är det dit hän vi har kommit?

Varför inte lägga all denna överskott av tid som vi uppenbarligen slösar bort på något fördummande på oss själva eller varandra och skapa det där livet som vi egentligen sitter och drömmer om!