onsdag 17 december 2008

Rädd för att bli vuxen?

När är man egentligen vuxen?

När man har typ samlat 100 vuxenpoäng eller är det när man slutar vara barn i sinnet? Betyder vuxenskap att man inte kan kan umgås med vännerna, att man inte vågar utforska sina drömmar, att man "fastnar" på ett ställe för att man har sina rötter där?
Måste man ha villa, barn, fru/man, volvo och vovve eller om man skaffar dessa attribut så blir man automatiskt vuxen?

Vad ligger rädslan i att ta nästa steg? Vad är man rädd att förlora? Varför är det så svårt att berätta för den som betyder mest i hela världen att han/hon gör just det... Betyder mest i hela världen! Visa mig att jag är viktigast, det är det enda jag begär...

Då kanske det känns naturligt att fortsätta frammåt och inte bakåt.

onsdag 19 november 2008

Dags att röra på sig igen

Jaha, Det blev ju ett år iallfall i Malmö. I vår flyttar jag till min kära pojkvän som vägrar att flytta sig från Jönköpingsregionen. Alltså, i vår blir jag smålänning.

Fördelar med Jönköping: (Ytterst subjektivt)
- Kan få en lägenhet som inte kostar skjortan om man jämför med storstäderna.
- Ungefär lika långt till Göteborg, Malmö och Stockholm
- Närhet till skogen, utan att behöva trängas med alla andra (jag är ju allt en liten skogsmulle så att trängas i skogen som man ibland måste i Malmö är inte riktigt min grej)
- Det finns många sjöar, mycket vatten är alltid nice
- Staden växer, bra ur alla synpunkter egentligen
- Möjlighet att hålla koll på de arrangemang och evenemang som sker, för stort utbud i Malmö, att man inte hinner se allt eller ens det man är intresserad av.
- Bor med Filip (såklart)


Nackdelar med Jönköping:
- Mitt i Smålands skogar =)
- Känner igen i Jönköping (Någon som vill bli kompis med mig?)
- Inte så stort utbud av shopping som Malmö, men det är ju klart en anledning att åka ner och hälsa på, eller till Gbg eller Stockholm
- Har någon vägarna förbi Jönköping för en spontan fika?

Jaja, det blir nog bra tror jag allt. Ni lär få höra hur det går. =)

Roligt klipp om Danska

Nu är det klart ett tag sedan jag skrev det inlägget, men jag har hittat ett fantastisk roligt klipp på YouTube om danska språket.
Den som förstår, kan du snälla översätta till mig. =)


Kolla in bifogad länk.

http://www.youtube.com/watch?v=s-mOy8VUEBk

tisdag 28 oktober 2008

Danska, svenska, norska - skandinaviska?

Idag har jag spenderat hela dagen på vårt kontor i Horsens i Danmark.

Danska är svårt. Riktigt svårt. Min chef har jobbat med danskarna i 10 år och förstår det nästan lika bra som svenska. Jag däremot, behöver verkligen koncentrera mig och titta på personen som pratar för att kunna förstå. Så efter 4 timmars möte var jag helt matt. Den kvinnliga egenskapen att kunna "multi-taska" var inget jag klarade idag. Vi hade en lunchpresentation och jag klarade inte av att äta en macka och lyssna samtidigt. Jag tappade helt enkelt bort mig.

Däremot är det enkelt för danskarna att förstå oss. Kanske är det dags att skaffa ett nytt språk - skandinaviska med svenskan som utgångspunkt och bara ändra lite dialektalt på danskan och norskan. Det hade ju underlättat arbetet i Sverige, Norge och Danmark. Framför allt danskan skulle behöva uppdateras lite.

Men säga vad man vill om språket. Danskarna har det ganska gött ändå, grym på materialkunskap och design, arkitektur, landskapet och mycket annat. och ölen får jag väl inte glömma...

Fantastisk, fantastisk. Det är ju trots allt en stor fördel med Malmö. Så nära till Danmark!

söndag 26 oktober 2008

Mr Right?

Mr Right. Finns han?
Hur vet man att Mr Right är den man är tillsammans med och ingen annan....

Kan man någonsin veta? Jag hittade en krönika i tidningen Hennes, skriven av en man.

Recept på Mr Right. Tycker det sammanfattar vad jag vill ha iaf. Är ni killar sådana?

"Recept på mr Right (?)En av de absolut vanligaste frågorna vi killar ställer oss är: vad tusan vill tjejerna ha av en kille?

Och nu bortser vi från den yttre faktorn. Den brukar ändå bara sammanfattas med ”snygg”, och eftersom det finns lika många definitioner av det begreppet som det finns tjejer på den här planeten är det ingen poäng att diskutera just den biten.

Samma gäller intressen och personlig stil. Där är vi alla olika. Medan en tjej suktar efter en motorcykeltokig kille att köra ikapp med på Autobahn, söker en annan någon naturvän att gå ut i skogen och artbestämma skalbaggar med.

Vi pratar nu om de där kriterierna som får en tjej att betrakta en kille som en potentiell make istället för ett tillfälligt strul. De där universella personlighetsdragen som i princip alla kan enas om.

Utifrån alla de beskrivningar och önskelistor jag hört genom åren har jag nu försökt vaska fram ett slags grundrecept på ”mr Right”, och det lyder ungefär så här:

Får henne att känna sig speciell. Han ser henne (och hela henne – inte bara bröst och rumpa), smickrar inte bara utseende utan även handlingar och intelligens, visar att hon är den viktigaste personen i hans liv – både för henne och inför andra. Kort sagt: han behandlar henne som en prinsessa.

Lyhörd. Han springer inte in i sin grotta så fort han får en ledig stund, utan håller gärna handen verbalt med henne. Precis som en god vän lyssnar han och förstår (och låter bli att se samtal som problem som ska lösas). Uppmärksammar hennes behov. Tröstar henne när hon är ledsen. Gläds med hennes framgångar.

Ärlig. Han ska vara öppen, rak, sanningsenlig och gå att lita på. Visst kan det vara spännande med en mystisk kille, men mest på håll. Ingen tjej vill hela tiden undra vad mannen hon lever med egentligen tänker.

Känslosam. Dvs tycker inte att det är bögigt att öppet visa när man är ledsen och behöver en kram.

Någon som utmanar henne. Bara för att tjejerna vill bli behandlade som prinsessor så innebär det inte att de vill ha en ja-sägande butler som lyder minsta vink. Att han inte alltid håller med eller ger henne det svar hon vill höra innebär inte att han är en skitstövel, utan någon med ryggrad.

Drivkraft. De tjejer som tänder på en välfylld plånbok är inte i första hand ute efter ett liv fyllt av kärlek utan ett liv fyllt med lyx som man inte behöver jobba för. Kärlek går kanske inte att köpa för pengar, men man kan hyra hyfsade imitationer under begränsade perioder. Därmed inte sagt att storleken på plånboken inte spelar roll. En tom börs brukar skvallra om att man inte har tagit tag i sitt liv utan mest driver omkring. Och är det en sak som tjejer inte gillar så är det killar som inte vill något med sina liv. Han ska ha ambitioner och mål. Strunt i vad de är – bara han vill något!

Självförtroende. Det är lätt att gilla någon som gillar sig själv. Dock till en viss gräns. Förhållanden där båda är väldigt förälskade i honom brukar inte hålla så länge.

Äventyrlighet och spontanitet. Han ska gilla att prova nya spännande saker, helst tillsammans med henne. Trygga soffpotatisar som aldrig vågar utmana sig själva går fetbort.

Humor. Och med det menas förmågan att kunna skratta åt livet, motgångar och sig själv – inte bara sina egna skämt.

En avslappnad attityd. Bara för att tjejer gillar att bli behandlade som prinsessor vill de inte känna sig som medlemmar av kungafamiljen på det sätt att de aldrig får rapa, fisa eller hasa omkring osminkad i pyjamasen. Piedestaler är till för att ha blommor på – inget annat.

Hjälpsam där hemma. Att dela rättvist på tvätt, disk och blöjor är en självklarhet. Och det utan att det ska behöva tjatas om det.

Hel och ren. Utseendet kanske inte spelar så stor roll, men ett grundkrav, oavsett om man är biker eller börsmäklare, är att han håller sig ren och luktar gott. Deovägran, skit under naglarna och bromsspår i kallingarna är inte macho – bara äckligt.

Romantisk. Hon vill bli uppskattad och uppvaktad, och inte bara under de tre första veckorna, utan resten av livet. Hon vill få komplimanger, blommor, presenter och överraskningar. Bli ständigt påmind om att hon är den viktigaste personen i hans liv.

Självständig. Visst ska han älska att umgås med henne, men inte hänga som en hund i hasorna. Han ska ha egna vänner, egna intressen och ett eget liv. Så att ni får chansen att längta efter varandra, och få något att prata om när ni ses igen.

Ödmjuk. Han ska kunna be om förlåtelse när han gjort något dumt och inte låta sin stolthet komma i vägen för att lösa fnurran på tråden. Han ska också kunna ställa sitt ego åt sidan, tänka på andra och kompromissa.

Bra älskare. Och med det menas inte att han kan alla ställningar ur "Långt ned i halsen" vol. 1-7 eller kan imitera en pistonghammare i en timme. Han vet att förspel inte är en hockeyterm och att klitoris inte är en grekisk maträtt. Han är lyhörd för hennes behov och har lärt sig vad hon gillar. Han blir inte klar fem minuter innan henne. Dessutom berör han och smeker, även när det inte leder till sex.

Ansvarsfull. Han springer inte skräckslagen iväg och leker ”19 igen” med polarna så fort hon vill prata om framtiden i ett längre perspektiv än vad man ska göra nästa helg.

Bra pappa. Han har förstått att vara pappa inte går ut på att bo på jobbet för att kunna sätta mat på bordet, utan att pappor kan göra allt som mammor kan (utom möjligtvis amma), och dessutom gör det med glädje."


Ja vad tycker ni? Jag håller med typ nästan helt + en massa andra bra egenskaper oxå såklart!! =)

Stilla samvetet?

Ibland undrar jag varför jag är så snäll. Min mamma bor i sitt barndomshem som är byggt på tidigt 1900-tal. Antagligen har det renoverats max 1 gång på alla dessa år, men nu har min mamma alltså bestämt sig för att hon ska renovera detta själv medan hon bor där med massor av sakor.. (Kanske har hon en lightversion av collector).

Detta är ett JÄTTEPROJEKT med stora bokstäver, men hon tror att hon ska klara det själv. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte vill besöka henne hemma. Ska tillägga att de röker inomhus hos henne oxå så lukten man får efter ett besök där är allt annat än godis.

Iallafall, jag var trött på att se henne bo i misären och ville hjälpa henne. Så jag och min pojkvän åkte dit för att måla om i hennes badrum och sätta in nya badrumsmöbler. Efter 2 målningar så badrummet faktiskt helt ok. Efter en stressig helg så var det tur för oss, hittade vi ingen badrumsmöbel som passade idag. Han skulle med tåget hem till sig. Utan jag får åka dit på onsdag och hjälpa henne med resten.

Sedan kom känslan över mig. Varför gör jag detta? För jag vet att om 2 veckor ser det för jävligt ut där ändå. Allt arbete jag har lagt ner är för jäves, men det kändes ju bra när jag hjälpte henne att få det fint. Min självkänsla ökar ju och jag känner mig snäll, för jag vill ju att hon ska ha det fint hemma, men som sagt nästa gång jag kommer dit ser det för jävligt ut...

Varför bryr jag mig? Varför får jag dåligt samvete och varför orkar jag bry mig?
Kanske är det så att blodsband får en att känna så här och att vilja att familjen ska ha det bra är väl en naturlig instinkt. Men om hon inte klarar att ta hand om det, borde man inte ge upp?

måndag 20 oktober 2008

Distansförhållande - är lösningen en subsitutflickvän?

Jag och min tidigare sambo har nu i snart ett år provat på distansförhållandets möjligheter eller omöjligheter. Det är verkligen inget jag rekomenderar. Vårt förhållande har istället gått baklänges i nedanstående ordning...

1. Nykär och särbo
2. Sambo i en trea
3. Distans i 3 månader
4. Sambo i en tvåa
5. Distans och flyttar till varsin etta.

Man kan ju lätt undra varför det går på det hållet. Mina gamla vänner och klasskompisar gifter sig och skaffar barn på löpande band. Men vi väljer distans istället.

Vad finns det då att göra åt situationen?

Bestämma ett slut på situationen, vart ska vi ta vägen och hur och när ska vi komma dit. Jag vill iallafall inte ha ett distansförhållande en längre tid. Vi har trots allt varit tillsammans i 4 år och har hamnat i ett vägskäl. Antingen bestämmer man sig för att satsa eller så skiter man i det. Man kan inte bara låta det vara och hoppas att det löser sig. DET GÖR DET INTE...

Idag hörde jag på NRJ morgon med Knappen och Hakim när Hakim hade varit kärleksrådivare till en tjej och efter det hade hennes förhållande tydligen blivit bättre än någonsin. Han menade att killar inte trodde att tjejer menar allvar när de tjatar, utan att det var det vanliga tjatet som gick in genom ena örat och ut genom andra. Intressant tanke tycker jag! När vi pratar (jag)är det oftast samma saker som kommer upp och min pojkvän lovar att ta till sig. Det blir bra i en vecka sen är vi tillbaka i samma mönster. Så det stämmer då. Tyvärr missade jag Hakims förslag på lösning. Men tanken är ju intressant.

Vad är poängen med det? Och hur länge orkar man kämpa?

För att inte känna mig alltför ensam nu när hösten nalkas och alla söta par håller handen på stan och i skogen har jag skaffat mig en substitutflickvän. Vi var på blinddate genom att en gemensam vän "hooked us up"...

Vi funkar jättebra. Hon är väldigt lik mig och vi tycker ganska lika om saker och ting. Det är en bra egenskap hos en substitutflickvän. Jag har tur att hon är singel och letar efter en pojkvän. Igår till exempel var vi långpromenad i skogen, som par sig bör...

Distansförhållande är verkligen blä, framför allt på hösten. Hösten som annars är nystartstider. Mitt förslag är att hitta en subsititutflickvän..

tisdag 7 oktober 2008

Rastlöshet? - Generation 80-talisters stress

Hmm... Jag undrar vad den beror på. Stressen som man känner dagligen!
Själv uttrycker sig min stress genom rastlöshet. Rastlöshet på jobb för att inte få tillräckligt med utmaningar, rastlöshet för att man bara är fast i Malmö och inte reser och ser världen och rastlöshet genom att känna att man inte uppnår något i livet.

Jag jobbar som marknadskoordinator och börjar allt oftare ställa mig frågan vad jag ska göra med mitt liv. Karriärstressen har slagit till även mig och jag att läsa om och inspireras av personer som åstadkommit något i sina liv gör att jag vill kämpa samtidigt som jag blir frustrerad av den situationen som jag befinner mig i idag.

Men jag ska ju inte klaga, det är bara mina val som styr mitt liv och just nu har jag valt att leva så här. Men det finns ytterligare en rastlöshet inom mig - där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska göra. Ena dagen vill jag åka och jobba i New York, nästa dag vill jag flytta till min pojkvän i Jönköping för att tredje dagen se massor av möjligheter i Stockholm. Sedan när jag väger in alla fördelar och nackdelar är Malmö ganska bra som det är. =)

Enligt framtidsspanings- och forskningsföretaget Kairos Future lever 80-talisterna i en svår situation där en mängd valmöjligheter ger dig möjligheter att komma vart du vill och hur långt du vill! Men det finns ju en baksida också, man kan ju komma absolut ingenstans och bli absolut ingenting om man gör fel val. Beror vår stress/rastlöshet på detta? Att man kan bli allt men samtidigt ingenting?

Jag ska sätta mig ner och verkligen fundera på vad jag vill. Nästa gång har jag förhoppningsvis kommit fram till ett beslut! Hur känner du?

Ibland känner jag en frustration över att inte kunna hjälpa till här i världen. Jag är ingen aktivist men skulle gärna jobba med bistånd och utveckling av U-länder. Att hjälpa människor som har det mindre gott ställt än oss. Kan detta också vara en del i stressen, kanske konsumtionsstressen att alla behöver så mycket av allt, hela tiden. Det är ganska skönt att inte handla. Att bara ha dagar när man inte använder sina pengar. Planerar man sin vecka kan man överleva iallafall en vecka utan att handla. Det stillar ju konsumtionsstressen lite iallafall.

Kanske är lågkonjukturen bra för samhället. Folk lugnar ner sig och funderar över vad som verkligen är viktigt i deras liv...

tisdag 9 september 2008

Aktivera sig - utan pengar?

Till helgen kommer min pojkvän,
och eftersom jag säger att han inte planerar in något när vi träffas på helgerna kan ju jag inte vara sämre. Gratis aktiviteter finns det ju gott om i Malmö. Det gäller ju bara att hitta dem.

T ex är det gratis inträde till Malmö konsthall och Malmö Form och Designcenter vid Lilla torg. I alla parker kan man ha picknick, spela boll, sola, umgås etc. Malmös mysigaste fik (inte gratis men mysigt) sägs ligga i Slottsträdgården i närheten av Malmöhus slott, Stadsbiblioteket och Slottsträdgården.

Malmö är ju vill gärna se sig utåt som "Parkernas stad". Och tittar man på deras hemsida finns det flera stora parker som har spännande berättelser om varför de grundades etc.

Vad jag anser vara charmen med Malmö är skillnaderna i stadsdelar och områden. Det finns något för alla i Malmö. Och både Möllan och Västra hamnen anses vara hippt, men av helt olika typer av människor. Så det är ju värt att bara cykla runt eller gå om man föredrar det och kolla in stan. Det finns mycket olika människor (som i alla storstäder) men jag tycker det är extra tydligt i Malmö.

Gisses börjar man söka rätt på informationen, finns det hur mycket som helst. Klart en del kostar pengar men det finns även massor med saker som faktiskt är gratis. Kolla och upptäck stan.

måndag 8 september 2008

Live-band

Live-band är livet. Små som stora.

Att nå ut med sin musik, är ju svårt. Det har det ju visserligen alltid varit men i takt med att flera medium finns och andra vägar skapas för att nå ut, blir ju konkurrensen större. Allt fler skapar egen musik och vill att så många som möjligt ska känna till den. Är det samma fenomen som bloggarna upplever?



Man börjar ju blogga av en anledning, vilken den nu är. Och man vill ju att folk ska läsa ens blogg, reagera och kommentera. För vad finns det för mening att skapa något om personerna som mottar det inte reagerar? Det samma gäller ju för musik, teater, konst etc.



Min pojkvän spelar i ett band, eller två för att vara petig, men just i helgen var det, det ena som hade spelning. Sist jag såg dem var för ca 2 år sedan. Vilken skillnad nu, utveckligen, intresset och engagemanget hos dem. De hade riktigt bra låtar, var tajta, sångaren grymt snygg och basisiten är grym på mellansnack.



Kolla gärna in dem på http://www.surrection.com/



Iallafall vad jag funderar på är den kreativa sidan som de flesta änniskorna verkar ha. För är du inte konstnär, musiker, skådespelare eller författare, så har många det som hobby. Ta bara ett program som Idol. Det är ett talande exempel på att alla typer av människor har en kreativ sida som man vill använda på heltid. Eller är Idol bara ett behov av "15 min av fame" hos deltagarna?



Iallafall - live-band om de kör cover eller ej tycker jag är riktiga artister. De kämpar med sin musik och vill beröra folk. Coverband är ju ofta otroligt grymma och kör sina egna versioner av låtarna som publiken älskar.



Ja, kreativ musiker eller ej. Det är ju inte annat att man dras med i den härliga stämningen som skapas av ett live-band.



Btw någon som vet vart de kör schyssta lokala band i Malmö?

fredag 5 september 2008

Ingen traditionell blogg

Finally,
Nu är den igång. Det kommer en bild, kanske idag, kanske imorgon. Eller någon annan dag.

Vad ska då min blogg handla om undrar ni?
Ja, det är ingen renodlad temablogg (mode, resor, politik, musik etc) för det finns så många som är så himla mycket bättre på allt det där. Däremot så funderar jag och analyserar jag mycket. Intryck, händelser, folk på stan, trender och en massa andra saker som man möter i det dagliga livet. Det är mina tankar kring det vardagliga som kommer att tas upp bloggen. Men absolut inte så vardagligt som dagboksskrivandet i 3.an.

Varför startar man en blogg? Har man ett behov att berätta för andra hur man tycker och tänker eller vill man bara få ner sina tankar på pappret. Eller vill man tjäna lika mycket pengar på något som är enkelt och roligt som BLONDINBELLA har gjort/gör. Denna tjej på 18 år som blivit större kändis än många av Svergies A-listade celebra. Det är ju inte annat att säga än att man måste ju bli lite imponerad. En fantastisk affärskvinna vid så unga år.

Just det, hetsen om att komma någonstans om att bli NÅGON (som vi 80-talister är så kända för att sträva efter) är ett annat ämne jag tycker är intressant och antagligen kommer skriva en hel del om.

Vem är jag?
Tänkte inte göra det så enkelt för er. Följer ni min blogg så kommer ni så småningom få information om vem jag är. Men vi kan börja med basicinformation. Jag är 26 år snart... eller 25 i några veckor till! Är en tjej som bor i Malmö i just det, en etta på 31 kvadrat.

Varför namnet på bloggen? Ja i huvudet på mig var väl så där kul och ibland (om man frågar min pojkvän) har jag en förmåga att krångla till saker, men det är ju så vi tjejer är ibland. Så mitt liv i 31 KVADRAT tycker jag kan vara ganska kul. Dessutom är det ju ingen temablogg, så då kan man heta och skriva om vad man vill.

Häng med!