tisdag 28 oktober 2008

Danska, svenska, norska - skandinaviska?

Idag har jag spenderat hela dagen på vårt kontor i Horsens i Danmark.

Danska är svårt. Riktigt svårt. Min chef har jobbat med danskarna i 10 år och förstår det nästan lika bra som svenska. Jag däremot, behöver verkligen koncentrera mig och titta på personen som pratar för att kunna förstå. Så efter 4 timmars möte var jag helt matt. Den kvinnliga egenskapen att kunna "multi-taska" var inget jag klarade idag. Vi hade en lunchpresentation och jag klarade inte av att äta en macka och lyssna samtidigt. Jag tappade helt enkelt bort mig.

Däremot är det enkelt för danskarna att förstå oss. Kanske är det dags att skaffa ett nytt språk - skandinaviska med svenskan som utgångspunkt och bara ändra lite dialektalt på danskan och norskan. Det hade ju underlättat arbetet i Sverige, Norge och Danmark. Framför allt danskan skulle behöva uppdateras lite.

Men säga vad man vill om språket. Danskarna har det ganska gött ändå, grym på materialkunskap och design, arkitektur, landskapet och mycket annat. och ölen får jag väl inte glömma...

Fantastisk, fantastisk. Det är ju trots allt en stor fördel med Malmö. Så nära till Danmark!

söndag 26 oktober 2008

Mr Right?

Mr Right. Finns han?
Hur vet man att Mr Right är den man är tillsammans med och ingen annan....

Kan man någonsin veta? Jag hittade en krönika i tidningen Hennes, skriven av en man.

Recept på Mr Right. Tycker det sammanfattar vad jag vill ha iaf. Är ni killar sådana?

"Recept på mr Right (?)En av de absolut vanligaste frågorna vi killar ställer oss är: vad tusan vill tjejerna ha av en kille?

Och nu bortser vi från den yttre faktorn. Den brukar ändå bara sammanfattas med ”snygg”, och eftersom det finns lika många definitioner av det begreppet som det finns tjejer på den här planeten är det ingen poäng att diskutera just den biten.

Samma gäller intressen och personlig stil. Där är vi alla olika. Medan en tjej suktar efter en motorcykeltokig kille att köra ikapp med på Autobahn, söker en annan någon naturvän att gå ut i skogen och artbestämma skalbaggar med.

Vi pratar nu om de där kriterierna som får en tjej att betrakta en kille som en potentiell make istället för ett tillfälligt strul. De där universella personlighetsdragen som i princip alla kan enas om.

Utifrån alla de beskrivningar och önskelistor jag hört genom åren har jag nu försökt vaska fram ett slags grundrecept på ”mr Right”, och det lyder ungefär så här:

Får henne att känna sig speciell. Han ser henne (och hela henne – inte bara bröst och rumpa), smickrar inte bara utseende utan även handlingar och intelligens, visar att hon är den viktigaste personen i hans liv – både för henne och inför andra. Kort sagt: han behandlar henne som en prinsessa.

Lyhörd. Han springer inte in i sin grotta så fort han får en ledig stund, utan håller gärna handen verbalt med henne. Precis som en god vän lyssnar han och förstår (och låter bli att se samtal som problem som ska lösas). Uppmärksammar hennes behov. Tröstar henne när hon är ledsen. Gläds med hennes framgångar.

Ärlig. Han ska vara öppen, rak, sanningsenlig och gå att lita på. Visst kan det vara spännande med en mystisk kille, men mest på håll. Ingen tjej vill hela tiden undra vad mannen hon lever med egentligen tänker.

Känslosam. Dvs tycker inte att det är bögigt att öppet visa när man är ledsen och behöver en kram.

Någon som utmanar henne. Bara för att tjejerna vill bli behandlade som prinsessor så innebär det inte att de vill ha en ja-sägande butler som lyder minsta vink. Att han inte alltid håller med eller ger henne det svar hon vill höra innebär inte att han är en skitstövel, utan någon med ryggrad.

Drivkraft. De tjejer som tänder på en välfylld plånbok är inte i första hand ute efter ett liv fyllt av kärlek utan ett liv fyllt med lyx som man inte behöver jobba för. Kärlek går kanske inte att köpa för pengar, men man kan hyra hyfsade imitationer under begränsade perioder. Därmed inte sagt att storleken på plånboken inte spelar roll. En tom börs brukar skvallra om att man inte har tagit tag i sitt liv utan mest driver omkring. Och är det en sak som tjejer inte gillar så är det killar som inte vill något med sina liv. Han ska ha ambitioner och mål. Strunt i vad de är – bara han vill något!

Självförtroende. Det är lätt att gilla någon som gillar sig själv. Dock till en viss gräns. Förhållanden där båda är väldigt förälskade i honom brukar inte hålla så länge.

Äventyrlighet och spontanitet. Han ska gilla att prova nya spännande saker, helst tillsammans med henne. Trygga soffpotatisar som aldrig vågar utmana sig själva går fetbort.

Humor. Och med det menas förmågan att kunna skratta åt livet, motgångar och sig själv – inte bara sina egna skämt.

En avslappnad attityd. Bara för att tjejer gillar att bli behandlade som prinsessor vill de inte känna sig som medlemmar av kungafamiljen på det sätt att de aldrig får rapa, fisa eller hasa omkring osminkad i pyjamasen. Piedestaler är till för att ha blommor på – inget annat.

Hjälpsam där hemma. Att dela rättvist på tvätt, disk och blöjor är en självklarhet. Och det utan att det ska behöva tjatas om det.

Hel och ren. Utseendet kanske inte spelar så stor roll, men ett grundkrav, oavsett om man är biker eller börsmäklare, är att han håller sig ren och luktar gott. Deovägran, skit under naglarna och bromsspår i kallingarna är inte macho – bara äckligt.

Romantisk. Hon vill bli uppskattad och uppvaktad, och inte bara under de tre första veckorna, utan resten av livet. Hon vill få komplimanger, blommor, presenter och överraskningar. Bli ständigt påmind om att hon är den viktigaste personen i hans liv.

Självständig. Visst ska han älska att umgås med henne, men inte hänga som en hund i hasorna. Han ska ha egna vänner, egna intressen och ett eget liv. Så att ni får chansen att längta efter varandra, och få något att prata om när ni ses igen.

Ödmjuk. Han ska kunna be om förlåtelse när han gjort något dumt och inte låta sin stolthet komma i vägen för att lösa fnurran på tråden. Han ska också kunna ställa sitt ego åt sidan, tänka på andra och kompromissa.

Bra älskare. Och med det menas inte att han kan alla ställningar ur "Långt ned i halsen" vol. 1-7 eller kan imitera en pistonghammare i en timme. Han vet att förspel inte är en hockeyterm och att klitoris inte är en grekisk maträtt. Han är lyhörd för hennes behov och har lärt sig vad hon gillar. Han blir inte klar fem minuter innan henne. Dessutom berör han och smeker, även när det inte leder till sex.

Ansvarsfull. Han springer inte skräckslagen iväg och leker ”19 igen” med polarna så fort hon vill prata om framtiden i ett längre perspektiv än vad man ska göra nästa helg.

Bra pappa. Han har förstått att vara pappa inte går ut på att bo på jobbet för att kunna sätta mat på bordet, utan att pappor kan göra allt som mammor kan (utom möjligtvis amma), och dessutom gör det med glädje."


Ja vad tycker ni? Jag håller med typ nästan helt + en massa andra bra egenskaper oxå såklart!! =)

Stilla samvetet?

Ibland undrar jag varför jag är så snäll. Min mamma bor i sitt barndomshem som är byggt på tidigt 1900-tal. Antagligen har det renoverats max 1 gång på alla dessa år, men nu har min mamma alltså bestämt sig för att hon ska renovera detta själv medan hon bor där med massor av sakor.. (Kanske har hon en lightversion av collector).

Detta är ett JÄTTEPROJEKT med stora bokstäver, men hon tror att hon ska klara det själv. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte vill besöka henne hemma. Ska tillägga att de röker inomhus hos henne oxå så lukten man får efter ett besök där är allt annat än godis.

Iallafall, jag var trött på att se henne bo i misären och ville hjälpa henne. Så jag och min pojkvän åkte dit för att måla om i hennes badrum och sätta in nya badrumsmöbler. Efter 2 målningar så badrummet faktiskt helt ok. Efter en stressig helg så var det tur för oss, hittade vi ingen badrumsmöbel som passade idag. Han skulle med tåget hem till sig. Utan jag får åka dit på onsdag och hjälpa henne med resten.

Sedan kom känslan över mig. Varför gör jag detta? För jag vet att om 2 veckor ser det för jävligt ut där ändå. Allt arbete jag har lagt ner är för jäves, men det kändes ju bra när jag hjälpte henne att få det fint. Min självkänsla ökar ju och jag känner mig snäll, för jag vill ju att hon ska ha det fint hemma, men som sagt nästa gång jag kommer dit ser det för jävligt ut...

Varför bryr jag mig? Varför får jag dåligt samvete och varför orkar jag bry mig?
Kanske är det så att blodsband får en att känna så här och att vilja att familjen ska ha det bra är väl en naturlig instinkt. Men om hon inte klarar att ta hand om det, borde man inte ge upp?

måndag 20 oktober 2008

Distansförhållande - är lösningen en subsitutflickvän?

Jag och min tidigare sambo har nu i snart ett år provat på distansförhållandets möjligheter eller omöjligheter. Det är verkligen inget jag rekomenderar. Vårt förhållande har istället gått baklänges i nedanstående ordning...

1. Nykär och särbo
2. Sambo i en trea
3. Distans i 3 månader
4. Sambo i en tvåa
5. Distans och flyttar till varsin etta.

Man kan ju lätt undra varför det går på det hållet. Mina gamla vänner och klasskompisar gifter sig och skaffar barn på löpande band. Men vi väljer distans istället.

Vad finns det då att göra åt situationen?

Bestämma ett slut på situationen, vart ska vi ta vägen och hur och när ska vi komma dit. Jag vill iallafall inte ha ett distansförhållande en längre tid. Vi har trots allt varit tillsammans i 4 år och har hamnat i ett vägskäl. Antingen bestämmer man sig för att satsa eller så skiter man i det. Man kan inte bara låta det vara och hoppas att det löser sig. DET GÖR DET INTE...

Idag hörde jag på NRJ morgon med Knappen och Hakim när Hakim hade varit kärleksrådivare till en tjej och efter det hade hennes förhållande tydligen blivit bättre än någonsin. Han menade att killar inte trodde att tjejer menar allvar när de tjatar, utan att det var det vanliga tjatet som gick in genom ena örat och ut genom andra. Intressant tanke tycker jag! När vi pratar (jag)är det oftast samma saker som kommer upp och min pojkvän lovar att ta till sig. Det blir bra i en vecka sen är vi tillbaka i samma mönster. Så det stämmer då. Tyvärr missade jag Hakims förslag på lösning. Men tanken är ju intressant.

Vad är poängen med det? Och hur länge orkar man kämpa?

För att inte känna mig alltför ensam nu när hösten nalkas och alla söta par håller handen på stan och i skogen har jag skaffat mig en substitutflickvän. Vi var på blinddate genom att en gemensam vän "hooked us up"...

Vi funkar jättebra. Hon är väldigt lik mig och vi tycker ganska lika om saker och ting. Det är en bra egenskap hos en substitutflickvän. Jag har tur att hon är singel och letar efter en pojkvän. Igår till exempel var vi långpromenad i skogen, som par sig bör...

Distansförhållande är verkligen blä, framför allt på hösten. Hösten som annars är nystartstider. Mitt förslag är att hitta en subsititutflickvän..

tisdag 7 oktober 2008

Rastlöshet? - Generation 80-talisters stress

Hmm... Jag undrar vad den beror på. Stressen som man känner dagligen!
Själv uttrycker sig min stress genom rastlöshet. Rastlöshet på jobb för att inte få tillräckligt med utmaningar, rastlöshet för att man bara är fast i Malmö och inte reser och ser världen och rastlöshet genom att känna att man inte uppnår något i livet.

Jag jobbar som marknadskoordinator och börjar allt oftare ställa mig frågan vad jag ska göra med mitt liv. Karriärstressen har slagit till även mig och jag att läsa om och inspireras av personer som åstadkommit något i sina liv gör att jag vill kämpa samtidigt som jag blir frustrerad av den situationen som jag befinner mig i idag.

Men jag ska ju inte klaga, det är bara mina val som styr mitt liv och just nu har jag valt att leva så här. Men det finns ytterligare en rastlöshet inom mig - där jag inte kan bestämma mig för vad jag ska göra. Ena dagen vill jag åka och jobba i New York, nästa dag vill jag flytta till min pojkvän i Jönköping för att tredje dagen se massor av möjligheter i Stockholm. Sedan när jag väger in alla fördelar och nackdelar är Malmö ganska bra som det är. =)

Enligt framtidsspanings- och forskningsföretaget Kairos Future lever 80-talisterna i en svår situation där en mängd valmöjligheter ger dig möjligheter att komma vart du vill och hur långt du vill! Men det finns ju en baksida också, man kan ju komma absolut ingenstans och bli absolut ingenting om man gör fel val. Beror vår stress/rastlöshet på detta? Att man kan bli allt men samtidigt ingenting?

Jag ska sätta mig ner och verkligen fundera på vad jag vill. Nästa gång har jag förhoppningsvis kommit fram till ett beslut! Hur känner du?

Ibland känner jag en frustration över att inte kunna hjälpa till här i världen. Jag är ingen aktivist men skulle gärna jobba med bistånd och utveckling av U-länder. Att hjälpa människor som har det mindre gott ställt än oss. Kan detta också vara en del i stressen, kanske konsumtionsstressen att alla behöver så mycket av allt, hela tiden. Det är ganska skönt att inte handla. Att bara ha dagar när man inte använder sina pengar. Planerar man sin vecka kan man överleva iallafall en vecka utan att handla. Det stillar ju konsumtionsstressen lite iallafall.

Kanske är lågkonjukturen bra för samhället. Folk lugnar ner sig och funderar över vad som verkligen är viktigt i deras liv...