Stilla samvetet?

Ibland undrar jag varför jag är så snäll. Min mamma bor i sitt barndomshem som är byggt på tidigt 1900-tal. Antagligen har det renoverats max 1 gång på alla dessa år, men nu har min mamma alltså bestämt sig för att hon ska renovera detta själv medan hon bor där med massor av sakor.. (Kanske har hon en lightversion av collector).

Detta är ett JÄTTEPROJEKT med stora bokstäver, men hon tror att hon ska klara det själv. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte vill besöka henne hemma. Ska tillägga att de röker inomhus hos henne oxå så lukten man får efter ett besök där är allt annat än godis.

Iallafall, jag var trött på att se henne bo i misären och ville hjälpa henne. Så jag och min pojkvän åkte dit för att måla om i hennes badrum och sätta in nya badrumsmöbler. Efter 2 målningar så badrummet faktiskt helt ok. Efter en stressig helg så var det tur för oss, hittade vi ingen badrumsmöbel som passade idag. Han skulle med tåget hem till sig. Utan jag får åka dit på onsdag och hjälpa henne med resten.

Sedan kom känslan över mig. Varför gör jag detta? För jag vet att om 2 veckor ser det för jävligt ut där ändå. Allt arbete jag har lagt ner är för jäves, men det kändes ju bra när jag hjälpte henne att få det fint. Min självkänsla ökar ju och jag känner mig snäll, för jag vill ju att hon ska ha det fint hemma, men som sagt nästa gång jag kommer dit ser det för jävligt ut...

Varför bryr jag mig? Varför får jag dåligt samvete och varför orkar jag bry mig?
Kanske är det så att blodsband får en att känna så här och att vilja att familjen ska ha det bra är väl en naturlig instinkt. Men om hon inte klarar att ta hand om det, borde man inte ge upp?